Är det värt det?
Jag kan medela er där ute som sitter i min sits, att det är precis som man läser på internet. Din omgivning får reda på det till slut. Kan inte komma på någon jag träffar minst en gång i månaden som inte vet. Eller vet och vet, det är en bagatell att ljuga ihop nån historia om att man redan åt innan. Men ska jag va ärlig går nog inte en själ på det hela.
Det känns hemskt att ljuga för sina nära och kära. När man fått frågan dagligen från olika personer och ljuger gång på gång blir man på ett sätt van. Men att faktiskt våga säga till någon att jag också tvivlar på att jag mår bra är som att säga att jag har ätstörningar. Och det har jag inte, tror jag. Men visst är jag mycket smalare, äter mycket mindre och tränar mycket mer. Om jag känner mej tvingad till att äta så biter jag faktiskt ihop och gör det.
Kanske på bättringsvägen? Hoppas de, för ska jag va ärlig sitter det i huvet. I huvet hör jag rösten jämt och ständigt att jag borde bli smalare. Men i spegeln ser jag bara hur brösten försvinner, liksom allt annat. Och att faktiskt känna rumpbenen när jag sitter så att det gör ont har fått mej att börja tänka lite...
Är det värt det?
Det känns hemskt att ljuga för sina nära och kära. När man fått frågan dagligen från olika personer och ljuger gång på gång blir man på ett sätt van. Men att faktiskt våga säga till någon att jag också tvivlar på att jag mår bra är som att säga att jag har ätstörningar. Och det har jag inte, tror jag. Men visst är jag mycket smalare, äter mycket mindre och tränar mycket mer. Om jag känner mej tvingad till att äta så biter jag faktiskt ihop och gör det.
Kanske på bättringsvägen? Hoppas de, för ska jag va ärlig sitter det i huvet. I huvet hör jag rösten jämt och ständigt att jag borde bli smalare. Men i spegeln ser jag bara hur brösten försvinner, liksom allt annat. Och att faktiskt känna rumpbenen när jag sitter så att det gör ont har fått mej att börja tänka lite...
Är det värt det?
Kommentarer
Trackback
