En dagbok utan lås.
Bara jag som en gång i tiden var så sjukt trött på alla ideal som tidningar, internet, reklamer osv ger ut till världen? Till unga tjejer, till unga tjejer som jag såg som drabbade offer för enligt mej såkallade "ideal industrin". Pengar rullar in till dom som berättar hur man "ska" se ut. Eller hur man går till väga för att alla ska se likadana ut. Ungefär som att någon där ute ligger bakom allt detta, och vill skapa en armé av barbiedockor. Fast utan höfter då, tjejer "ska" ju knappt ha höfter idag.
Jag är en av dom. Jag tillhör bunten som drabbats, jag finns i kategorin "offer för ett sjukt ideal". Jag spenderar stora delar av barnbidraget till att läsa varenda liten artickel om hur man får den perfekta kroppen. Jag betalar pengar för att gå på gymmet jämt och ständigt. Och det är nog först nu det har slagit mej... Det är lätt att blunda för det, men verkligheten hinner ikapp, och det är kanske därför jag starta bloggen. Och helt klart därför den heter "facereality".
I den här bloggen får ni följa mitt andra jag. En person som ingen än så länge känner. Vem vet, ni kanske blir dom första? För jag kan lova er att varenda tanke som tänks hamnar på just detta ställe. I arkivet på en dagbok utan lås.
