Allt har en början
Jag har bestämt mej. Bloggen ska få veta allt som bara jag hållt inom mej dom senaste månaderna. Från att gå med allt i huvet, inte ens en dagbok gömd under sängen med lås på har fått veta detta. Jag är allderless för sliten för att orka låta detta tära på insidan också.
Det började i våras... Att förlora en bästavän är aldrig lätt, men det är precis vad jag gjorde. Min inställning till livet har alltid vart att det är mat, vatten och ett fåtal personer man behöver för att överleva. Jag förlorade min äldsta. Det var då jag slutade äta. Mat, vatten och ett fåtal personer. Jag förlorade en av dom tre sakerna, och jag levde fortfarande. Insidan var redan död, och medans dagarna gick märkte jag hur jag klarade mej utan två av dom tre fenomenen.
Under den första veckan gick jag ner hela sex kilo. Utan familj och vänner hade det nog fortsatt neråt. Alla uppmuntraden till att äta, gärna jättemycket. Och att jag inte var hungrig fanns inte, jag blev i princip tvingad till att äta. Tanken var ju väl, men att proppa i mej godis var ju kanske inte direkt det smartaste. Kommer det ena kommer det andra som man brukar säga. Helt plötsligt innebor också vardagen att hänga över toalettstolen. Att gå hem direkt efter skolan för att "hämta nånting" eller "gå ut med hunden" bara för att stå där på huk med tårarna rinnandes.
Allt blev till rutiner. Rutiner som är förj*drans svåra att bli av med...
