facereality

Ush. Du skär i mitt hjärta varje gång du gör såhär... Det är därför blodet fortfarande pumpas runt i min kropp. För att du ständigt tar sönder mitt hjärta. För att du ständigt förstör mig på insidan. Varför.. Varför gör du såhär? Jag hatar mig själv för allt det här. Jag hatar mig själv för att jag ens bryr mig. Och för att jag fortfarande hoppas att du menar det du säger.

Varför släppte jag in dig i mitt liv?
Varför lät jag dig lära känna mig?
Varför gav jag dig nyckeln till mitt hjärta?

Jag har aldrig mått så dåligt, men ändå vart så lycklig som när du och jag va vi. Nu mår jag värre, och det finns inget vi. Det finns bara jag nu. Eller nej, för jag finns inte. Luften räcker inte till mig helt enkelt. Den är till för andra, andra som förtjänar luft. bara något så litet som luft. Jag är alltså inte ens luft.

Jag har inte rätten att andras. Jag borde egentligen aldrig kommit till liv, och jag borde helst av allt försvinna. Det är enkelt. Som en kompass, så enkelt är det faktiskt. Det finns en logik, som få förstår. Men den pekar alltid mot norr. Jag borde inte finnas, det har sina anledningar, men inget konkret. Jag är bara allmänt värdelös. Och jag borde inte finnas, precis som att kompassen pekar mot norr. Det bara är så. Alla ser det, alla vet det.

Så enkelt.