facereality

Är lite stolt över mig själv. Två kilo lättare! Känns lite som att problemen lättar i samband med mej själv.
Däremot är nätterna jobbiga. Nej, jobbigt är fel ord. Det är ett helvette! Inte bara det att vara vaken, utan att bråka med dig samtidigt. Det förstör mig, och jag hatar mig själv för att det alltid är jag som gör fel. Allting är mitt fel, och det tär på insidan...

Har tänkt lite på dethär med att inte äta... Och att alla ser det som SÅ fel. Det är faktiskt inte det! Jag menar, jag vet inte hur många jag vet som skär sig. Jag vill inte ha dom där äckliga ärren. Jag vill bara försvinna, och det visar ju faktiskt vågen att jag gör. Mat är en tröst för många. Men för mig har det mer blivit av någon slags bestraffning. Jag räcker inte till, så jag tar ut det över mig själv.

Märker ju faktiskt att allt inte fungerar som det brukar. Inte alls faktiskt, är helt frånvarande i skolan. Förstår inte ens vad folk säger, jag svarar. Men min hjärna kan på något sätt inte förstå vad jag hört eller sagt. Men jag förstör så pass mycket för andra, och är bara till besvär. Istället för att låta andra trycka ner mig gör jag det själv.

Om jag hade läst dethär för ett år sen hade jag skrattat högljutt och inte förstått ett ord. Trott att människan bakom skärmen är riktigt blåst. Och jag kanske är det också... Men jag tror nog faktiskt, att vi som lider av det här... Vi som inte tar ut illskan på andra, utan på oss själva förstår vad jag pratar om. För det är inte lätt för oss, inte alls.

Folk borde förstå det, faktiskt.. Men det gör dom inte.