facereality

Vad tror ni? Vissa kanske bara är födda till att ta skiten. Någon måste ta skulden till det som går fel. Jag är nog född till de... Att träna en gång om dagen räcker inte, jag kommer ändå inte undan. Jag slipper inte, jag försvinner inte.. Hur gör man? För att inte finnas, för att försvinna men ändå finnas.

Jag önskar bara att någon som jag faktiskt kunde prata med om det, förstod. Som kunde förstå vad jag menade, och hålla om mig. Gå igenom det tillsammans med någon. Jag har insett, att vad som än skrivs på internet att jag inte är ensam... Så är jag ju det, tårarna rinner och rinner... Ingen som öppnar dörren med en näsduk att torka sig med. Ingen axel att luta sig mot. Borde jag förklara för någon? I hopp om en gnutta förståelse..?

Problemet är att jag tror inte längre på ord. Att folk är med mig, det är för att dom känner sig tvugna. Ingen bryr sej på riktigt, ingen skulle sakna mig om jag försvann. Det va inte så förut, jag gillade mig själv, och trodde att andra också gjorde det. Nu vet jag bara att jag inte duger till nånting. Allt jag vet är att jag inte duger. Och hur mycket jag än försöker, kommer det aldrig räcka. Kanske för dej, men inte för mej. Jag kommer aldrig va bra nog.