facereality

Idag har faktiskt vart en av dom bättre dagarna. Nästan ingen mat, och ingen drama. Har däremot inte tränat... Ush, ångest. Måste träna, annars är det faktiskt helt okej idag. Imorgon blir det sjukhuset. Känns bra.

Jag går sönder. På insidan... Det är som om blixten skulle slår ner i datorn. Det syns inte på utsidan, den ser precis likadan ut. Blixten tog sönder den på insidan, och det fungerar bara inte. Men ingen ser det, förns någon försöker använda den... Går den att laga? Går jag att laga?

Den där, den gjorde ont. Det gör riktigt jävla ont, och jag förstår faktiskt inte varför. Det känns helt tomt där inne, så varför gör det så jävla ont?! Jag skakar. Jag kan inte sova om nätterna heller, ligger bara och kallsvettas och vrider och vänder på mig. Jag är hemsk, det går inte att kolla på mig ens. Vet ni vad? Jag har gått UPP i vikt! Varför? Jo, för att jag har tydligen fått muskler av all konditionsträning. Hur fan skulle jag veta det? En timmes kondition 5-7 dagar i veckan. Ush, jag är hemsk, som sagt. Jag är äcklig, så jävla vidrig.

Jag vill tyna bort, jag vill vara osyndlig. Klarar inte av att folk tittar på mig, dömmer mig. Helst skulle jag gå runt med en påse på huvudet, och en säck på kroppen så ingen ser vad som döljs under.

Gör mig omänsklig. Jag vill klara mig utan mat och sömn, tänk villket liv. Det är inte bara att överleva, det är faktiskt att leva. Eller ge mig en sjukdom. Jag sa det förra vecka, "ge mig cancer". Jag bad om ursäkt. Menade jag det? Nej. Det är hemsk när man förlorar någon i en sjukdom, eller förlorar någon över huvud taget. Men jag vill det, ingen skulle ändå bry sig, så vad är grejen?

Jag är så trött på det här nu. Hör av er! Jag vet att jag inte är ensam om det här, så varför ska vi hålla det innom oss? Känner du dej träffad av allt du läst i bloggen? Tveka inte.

Vad tror ni? Vissa kanske bara är födda till att ta skiten. Någon måste ta skulden till det som går fel. Jag är nog född till de... Att träna en gång om dagen räcker inte, jag kommer ändå inte undan. Jag slipper inte, jag försvinner inte.. Hur gör man? För att inte finnas, för att försvinna men ändå finnas.

Jag önskar bara att någon som jag faktiskt kunde prata med om det, förstod. Som kunde förstå vad jag menade, och hålla om mig. Gå igenom det tillsammans med någon. Jag har insett, att vad som än skrivs på internet att jag inte är ensam... Så är jag ju det, tårarna rinner och rinner... Ingen som öppnar dörren med en näsduk att torka sig med. Ingen axel att luta sig mot. Borde jag förklara för någon? I hopp om en gnutta förståelse..?

Problemet är att jag tror inte längre på ord. Att folk är med mig, det är för att dom känner sig tvugna. Ingen bryr sej på riktigt, ingen skulle sakna mig om jag försvann. Det va inte så förut, jag gillade mig själv, och trodde att andra också gjorde det. Nu vet jag bara att jag inte duger till nånting. Allt jag vet är att jag inte duger. Och hur mycket jag än försöker, kommer det aldrig räcka. Kanske för dej, men inte för mej. Jag kommer aldrig va bra nog.

Det kryper i fingrarna, bokstavligen. Nu bär det av till gymmet, klarar inte av en sekund till i den här hålan!

Sitting by the window singing songs of love
Wishing you were here because the memory's not enough
Wear my mask in silence pretending I'm alright
If you could see then you would be here standing by my side

Feels like I'm walking in the rain
I find myself trying to wash away the pain
Cause I need you to give me some shelter
Cause I'm fading away and baby, I'm walking in the rain

Every single hour of every single day
I need to cry, my eyes are dry, I've cried my tears away
Can't help but remember how you made me feel
You dressed my soul and made me whole, you made my life complete

It may be hard to believe
But girl you're the only one I need
It may be hard along the way
It's this feeling that I get when blue skies turn to gray

Of all we've said and done
Remains the memories of days when life was fun
But now when you are gone
I sit alone to watch the setting of the sun

Ångesten står mig närmst om kvällarna. Jag har inte tränat idag, eller igår. Håller nästan på att bli galen. Det finns andra där ute, andra som har tränat både idag och igår. Men jag tillhör inte en av dom. Jag har både ätit lite kyckling till lunch och fil till middag. Men har inte tränat alls idag, ingenting. Och nu har gymmet stängt, och dom ynka 12 graderna utanför fönstret lär ta kål på mig. Men jag måste, jag måste ut. I rummet finns knappt någon luft, ingen luft som är skapt för mig iallafall.

Jag vill försvinna, jag vill tyna bort. Hellre på utsidan än på insidan, där vill jag må bra, där vill jag va som förut. Då allt va bra. Då jag vägde 6 kilo mer, men ändå var jag lycklig. När 10 kilo till är borta, då är jag lycklig. Då kan jag faktiskt skita i allt dethär. Och må bra igen, det är där gräset är grönare.

Jag är en levande mumie. Går runt och drygar mot allt och alla. Men vafan ska jag göra? Jag har inte den blekaste aning om vad faan som gör att det hela får ett slut. Eller nej, hur det hela får ett bra slut. Då jag faktiskt hittar tillbaks till den jag var. Ingen, absolut ingen tycker om den jag är nu. Och att dom har tyckt om den jag va gör det bara svårare, för då gör jag bara andra besvikna. När dom ser att jag är förändrad, att den jag va inte finns kvar.

Finns det inte någon i hela världen som vet vad jag ska göra? Vad jag KAN göra, och vad jag borde göra?

Ush. Jag finns inte, jag är bortglömd. Jag räknas inte längre, jag står kvar när alla går. Jag är en tragisk varelse, som bara förstör. Sårar dom jag bryr mig om. "Tyvvär tror jag inte att du hittar det, det har vart borta så länge nu. Det är bara att hoppas att någon blev lycklig och hittade det." I meningen jag precis fick höra är "det" en sak. Varför känns det som att det är någonting helt annat?

Igentligen skulle det inte spela någon roll vad jag gjorde nu. Alla i huset somnar väll snart, och kvällens besök har packat väskan och gått. Igentligen spelar det ingen roll om jag vaknar imorgon bitti. Det är bara ännu en dag att ta sig genom. I sånna här tillfällen är jag kapabel till att göra riktigt idiotiska saker. Men... Vem bryr sej?

En grej som slog mig nyss. Just precis NU, den här minuten! Jag kan passera någon av er som läser dethär. Ni har ingen aning om att det är jag, och jag har ingen aning om att ni vet så mycket om mig. Alltså skulle vi bara passera varandra, och antagligen aldrig mer ses igen. Ändå är det ni, bara ni som vet det allra djupaste sakerna om mig. Mina djupaste tankar och åsikter. Hur jag mår och hur jag känner mig. Galet!

Helvettes jävla helvettes dag. Tacka gud för att man kan träna. Och att du finns. Utan dej går det inte, det är både fysiskt och psykiskt omöjligt. Men hela jag är spagetti. Ska sussa nu, godnatt!

För trött för att skriva, och för mycket för att sova. Toppar allt med en mobil utan laddare som dör när som helst. Kanske borde joina? Kvällen har vart bokstavligen S K I T. Det enda jag har gjort bra idag är att träna. Och avstå från mat. Fast ändå inte, en glass räknas ju faktiskt. Ush, ångest.

Om jag lätt hade kunnat få tag i droger just nu hade det lätt vart en korkad impuls som jag slaviskt hade följt. Gymmet är stängt, och jag ska ändå upp sex.

Varför? Varför orkar jag ens ta mig ur sängen? Ser ingen anledning såhär i efterhand. Det gör man aldrig.

Så lite som faktiskt krävs för att trycka ner någon. Närastående som inte visar sin uppskattning att jag ens finns, jag försöker. Jag försöker finnas till och räcka till alla. Det är mycket som man "ska" vara. Duktig i skolan, bra vän, träna osv. Jag vet när jag mår bra. Dom dagarna finns faktiskt, det är ju då jag äter. Dagen har körts på en liten tallrik till lunch (orkar faktiskt inte att dom i skolan också ska klaga på sånt). En latte också förresten, va tvungen för att orka morgonen. En och en halv timmes kondition på gymmet också.

Jag känner mig obehövd. Vad skulle hända om jag försvann? Ingenting antagligen. Vad jag behöver mest dagar som denna är en kram, en kram av alla jag bryr mig om. Och en ynka mening, på en hel dag. Det skulle räcka för mig. "Jag behöver dig". Fast det finns väll ingen som gör det innerst inne. Nej, det är pinsamt att säga orden jag mår inte bra. Även fast jag kanske, möjligtvis inte fullständigt mår helt perfekt...

Så mår jag bra. Jättebra faktiskt...

Jag är trasig, en stor del av mig finns inte kvar. Jag går sönder innombords och jag tynar bort totalt. 
Allt som finns kvar är det yttre, om ens de... Jag är inlåst i mig själv och nyckeln är borta. 
Det finns ingen som vill ha av det som finns kvar. Förut va jag cheeseburgaren, nu är jag bara gurkan.
Det är klart jag fattar hur det e. Min omgivning vill inte ha med mig och göra, dom vill ha den jag va.

Now I'm broken, and I'm faded. I'm half the man I thought I would be. But you can have
what's left of me. I've been dying inside little by little. Nowhere to go, I'm goin outta my mind.
An endless circle, runnin from myself until You gave me a reason for standing still 

Hittade min dagbok som jag faktiskt skrev lite i för några år sedan. Gick igenom en riktigt jobbig period, men måste faktiskt påpeka att jag aldrig känt mig starkare än efter det. Hur som helst, så är det riktigt jävla hemskt att läsa att jag faktiskt mådde så pass dåligt att jag ville dö. Långa diskutioner med mig själv om hur man gör, och om jag faktiskt skulle kunna göra så mot min familj framför allt.

Man skaffar sig ju alltid en bild av personer man inte vet hur dom ser ut. Tex i böcker osv. Min bild av mig själv i bloggen är nog inte alls som på utsidan. Jag är faktiskt inte alls någon speciell. Har aldrig skärt mig även fast det kanske låter så. Antar att jag är ganska "normal" utåt. Tillhör väll gänget som "får uppmärksamheten". Eller har kanske man säger? Att få killar runt lillfingret är inga problem alls. Att låta det långa blonda håret fladdra i vinden kan verka så enkelt.

Förstår ni nu med hur jag menar att det finns två jag?

Räcker det? Vi var som två pusselbitar, vi mot världen. Idag är det helt annorlunda, vi är helt annorlunda. Du är, och jag är. Vi är omformade bitar helt enkelt, och jag undrar faktiskt om vi passar längre. Hur mycket jag än vill, så vet jag inte. Men vi ger det ett försök, åter igen. Frågan är hur många kilo det ska sluta med den här gången...

I'm not the same. And you're not who you used to be.
Do you belive in second chanses? Tell me.