Tonight
Jag har inte modet till dethär. Men att leva på en tråd, det kan jag. Att innerst inne hoppas på att få en dödlig sjukdom, eller hoppas på att bilarna inte hinner stanna när man går ut i gatan utan att se sig för. En dag kanske jag har tur, att va en av dom som lyckligtvis hamnar framför en bil som inte hinner stanna.
Är det värt det?
Det känns hemskt att ljuga för sina nära och kära. När man fått frågan dagligen från olika personer och ljuger gång på gång blir man på ett sätt van. Men att faktiskt våga säga till någon att jag också tvivlar på att jag mår bra är som att säga att jag har ätstörningar. Och det har jag inte, tror jag. Men visst är jag mycket smalare, äter mycket mindre och tränar mycket mer. Om jag känner mej tvingad till att äta så biter jag faktiskt ihop och gör det.
Kanske på bättringsvägen? Hoppas de, för ska jag va ärlig sitter det i huvet. I huvet hör jag rösten jämt och ständigt att jag borde bli smalare. Men i spegeln ser jag bara hur brösten försvinner, liksom allt annat. Och att faktiskt känna rumpbenen när jag sitter så att det gör ont har fått mej att börja tänka lite...
Är det värt det?
Aldrig mer
Man hänger på lösa trådar när tre pers redan vet. Skammen att kolla dom i ögonen, inte värt det i längden. Får helt enkelt låta bli att äta över huvud taget. Frågan e hur länge det inte märks...
Lång natt...
Funderar starkt på att gå ut och jogga, men eftersom SMHI har varnat för värsta ovädret kanske jag borde stanna inne. Hålla ångesten sällskap....
Allt har en början
Jag har bestämt mej. Bloggen ska få veta allt som bara jag hållt inom mej dom senaste månaderna. Från att gå med allt i huvet, inte ens en dagbok gömd under sängen med lås på har fått veta detta. Jag är allderless för sliten för att orka låta detta tära på insidan också.
Det började i våras... Att förlora en bästavän är aldrig lätt, men det är precis vad jag gjorde. Min inställning till livet har alltid vart att det är mat, vatten och ett fåtal personer man behöver för att överleva. Jag förlorade min äldsta. Det var då jag slutade äta. Mat, vatten och ett fåtal personer. Jag förlorade en av dom tre sakerna, och jag levde fortfarande. Insidan var redan död, och medans dagarna gick märkte jag hur jag klarade mej utan två av dom tre fenomenen.
Under den första veckan gick jag ner hela sex kilo. Utan familj och vänner hade det nog fortsatt neråt. Alla uppmuntraden till att äta, gärna jättemycket. Och att jag inte var hungrig fanns inte, jag blev i princip tvingad till att äta. Tanken var ju väl, men att proppa i mej godis var ju kanske inte direkt det smartaste. Kommer det ena kommer det andra som man brukar säga. Helt plötsligt innebor också vardagen att hänga över toalettstolen. Att gå hem direkt efter skolan för att "hämta nånting" eller "gå ut med hunden" bara för att stå där på huk med tårarna rinnandes.
Allt blev till rutiner. Rutiner som är förj*drans svåra att bli av med...
En dagbok utan lås.
Bara jag som en gång i tiden var så sjukt trött på alla ideal som tidningar, internet, reklamer osv ger ut till världen? Till unga tjejer, till unga tjejer som jag såg som drabbade offer för enligt mej såkallade "ideal industrin". Pengar rullar in till dom som berättar hur man "ska" se ut. Eller hur man går till väga för att alla ska se likadana ut. Ungefär som att någon där ute ligger bakom allt detta, och vill skapa en armé av barbiedockor. Fast utan höfter då, tjejer "ska" ju knappt ha höfter idag.
Jag är en av dom. Jag tillhör bunten som drabbats, jag finns i kategorin "offer för ett sjukt ideal". Jag spenderar stora delar av barnbidraget till att läsa varenda liten artickel om hur man får den perfekta kroppen. Jag betalar pengar för att gå på gymmet jämt och ständigt. Och det är nog först nu det har slagit mej... Det är lätt att blunda för det, men verkligheten hinner ikapp, och det är kanske därför jag starta bloggen. Och helt klart därför den heter "facereality".
I den här bloggen får ni följa mitt andra jag. En person som ingen än så länge känner. Vem vet, ni kanske blir dom första? För jag kan lova er att varenda tanke som tänks hamnar på just detta ställe. I arkivet på en dagbok utan lås.
