facereality

En kompis är här för natten, så kan inte blogga. Åker dessutom bort över helgen...

Ha det bra so far!

 

kaffe innehåller väl inte kalorier? ;o annars får jag räkna om min dagsplan..

Svar: Hmm.. Nej, inte vad jag vet. Det är själva mjölken som innehåller kalorier, och jag klarar inte av kaffe utan mjölk. Har faktiskt läst att kaffe sätter igång förbränningen, så en kopp svart kaffe en halvtimme innan man tränar är kanon!

Ont i hela kroppen. Kunde inte ens träna så länge som jag brukar, fick så in i helvettes ont i magen igen.. Börjar tröttna på det här, är inte hungrig eller nått. Får bara så sjukt ont i magen, axlar och rygg typ. Mer eller mindre varje dag också, och min läkare tror dessutom det har med min livsstil att göra. Men jo visst, såhär ont har jag aldrig haft. Knappast att det har med hur jag lever och göra.

Är bara irriterad nu, skriver mer sen. Ha en bra kväll!

Är lite stolt över mig själv. Två kilo lättare! Känns lite som att problemen lättar i samband med mej själv.
Däremot är nätterna jobbiga. Nej, jobbigt är fel ord. Det är ett helvette! Inte bara det att vara vaken, utan att bråka med dig samtidigt. Det förstör mig, och jag hatar mig själv för att det alltid är jag som gör fel. Allting är mitt fel, och det tär på insidan...

Har tänkt lite på dethär med att inte äta... Och att alla ser det som SÅ fel. Det är faktiskt inte det! Jag menar, jag vet inte hur många jag vet som skär sig. Jag vill inte ha dom där äckliga ärren. Jag vill bara försvinna, och det visar ju faktiskt vågen att jag gör. Mat är en tröst för många. Men för mig har det mer blivit av någon slags bestraffning. Jag räcker inte till, så jag tar ut det över mig själv.

Märker ju faktiskt att allt inte fungerar som det brukar. Inte alls faktiskt, är helt frånvarande i skolan. Förstår inte ens vad folk säger, jag svarar. Men min hjärna kan på något sätt inte förstå vad jag hört eller sagt. Men jag förstör så pass mycket för andra, och är bara till besvär. Istället för att låta andra trycka ner mig gör jag det själv.

Om jag hade läst dethär för ett år sen hade jag skrattat högljutt och inte förstått ett ord. Trott att människan bakom skärmen är riktigt blåst. Och jag kanske är det också... Men jag tror nog faktiskt, att vi som lider av det här... Vi som inte tar ut illskan på andra, utan på oss själva förstår vad jag pratar om. För det är inte lätt för oss, inte alls.

Folk borde förstå det, faktiskt.. Men det gör dom inte.

Ush. Du skär i mitt hjärta varje gång du gör såhär... Det är därför blodet fortfarande pumpas runt i min kropp. För att du ständigt tar sönder mitt hjärta. För att du ständigt förstör mig på insidan. Varför.. Varför gör du såhär? Jag hatar mig själv för allt det här. Jag hatar mig själv för att jag ens bryr mig. Och för att jag fortfarande hoppas att du menar det du säger.

Varför släppte jag in dig i mitt liv?
Varför lät jag dig lära känna mig?
Varför gav jag dig nyckeln till mitt hjärta?

Jag har aldrig mått så dåligt, men ändå vart så lycklig som när du och jag va vi. Nu mår jag värre, och det finns inget vi. Det finns bara jag nu. Eller nej, för jag finns inte. Luften räcker inte till mig helt enkelt. Den är till för andra, andra som förtjänar luft. bara något så litet som luft. Jag är alltså inte ens luft.

Jag har inte rätten att andras. Jag borde egentligen aldrig kommit till liv, och jag borde helst av allt försvinna. Det är enkelt. Som en kompass, så enkelt är det faktiskt. Det finns en logik, som få förstår. Men den pekar alltid mot norr. Jag borde inte finnas, det har sina anledningar, men inget konkret. Jag är bara allmänt värdelös. Och jag borde inte finnas, precis som att kompassen pekar mot norr. Det bara är så. Alla ser det, alla vet det.

Så enkelt.

Idag har faktiskt vart en av dom bättre dagarna. Nästan ingen mat, och ingen drama. Har däremot inte tränat... Ush, ångest. Måste träna, annars är det faktiskt helt okej idag. Imorgon blir det sjukhuset. Känns bra.

Jag går sönder. På insidan... Det är som om blixten skulle slår ner i datorn. Det syns inte på utsidan, den ser precis likadan ut. Blixten tog sönder den på insidan, och det fungerar bara inte. Men ingen ser det, förns någon försöker använda den... Går den att laga? Går jag att laga?

Den där, den gjorde ont. Det gör riktigt jävla ont, och jag förstår faktiskt inte varför. Det känns helt tomt där inne, så varför gör det så jävla ont?! Jag skakar. Jag kan inte sova om nätterna heller, ligger bara och kallsvettas och vrider och vänder på mig. Jag är hemsk, det går inte att kolla på mig ens. Vet ni vad? Jag har gått UPP i vikt! Varför? Jo, för att jag har tydligen fått muskler av all konditionsträning. Hur fan skulle jag veta det? En timmes kondition 5-7 dagar i veckan. Ush, jag är hemsk, som sagt. Jag är äcklig, så jävla vidrig.

Jag vill tyna bort, jag vill vara osyndlig. Klarar inte av att folk tittar på mig, dömmer mig. Helst skulle jag gå runt med en påse på huvudet, och en säck på kroppen så ingen ser vad som döljs under.

Gör mig omänsklig. Jag vill klara mig utan mat och sömn, tänk villket liv. Det är inte bara att överleva, det är faktiskt att leva. Eller ge mig en sjukdom. Jag sa det förra vecka, "ge mig cancer". Jag bad om ursäkt. Menade jag det? Nej. Det är hemsk när man förlorar någon i en sjukdom, eller förlorar någon över huvud taget. Men jag vill det, ingen skulle ändå bry sig, så vad är grejen?

Jag är så trött på det här nu. Hör av er! Jag vet att jag inte är ensam om det här, så varför ska vi hålla det innom oss? Känner du dej träffad av allt du läst i bloggen? Tveka inte.

Vad tror ni? Vissa kanske bara är födda till att ta skiten. Någon måste ta skulden till det som går fel. Jag är nog född till de... Att träna en gång om dagen räcker inte, jag kommer ändå inte undan. Jag slipper inte, jag försvinner inte.. Hur gör man? För att inte finnas, för att försvinna men ändå finnas.

Jag önskar bara att någon som jag faktiskt kunde prata med om det, förstod. Som kunde förstå vad jag menade, och hålla om mig. Gå igenom det tillsammans med någon. Jag har insett, att vad som än skrivs på internet att jag inte är ensam... Så är jag ju det, tårarna rinner och rinner... Ingen som öppnar dörren med en näsduk att torka sig med. Ingen axel att luta sig mot. Borde jag förklara för någon? I hopp om en gnutta förståelse..?

Problemet är att jag tror inte längre på ord. Att folk är med mig, det är för att dom känner sig tvugna. Ingen bryr sej på riktigt, ingen skulle sakna mig om jag försvann. Det va inte så förut, jag gillade mig själv, och trodde att andra också gjorde det. Nu vet jag bara att jag inte duger till nånting. Allt jag vet är att jag inte duger. Och hur mycket jag än försöker, kommer det aldrig räcka. Kanske för dej, men inte för mej. Jag kommer aldrig va bra nog.

Det kryper i fingrarna, bokstavligen. Nu bär det av till gymmet, klarar inte av en sekund till i den här hålan!

Sitting by the window singing songs of love
Wishing you were here because the memory's not enough
Wear my mask in silence pretending I'm alright
If you could see then you would be here standing by my side

Feels like I'm walking in the rain
I find myself trying to wash away the pain
Cause I need you to give me some shelter
Cause I'm fading away and baby, I'm walking in the rain

Every single hour of every single day
I need to cry, my eyes are dry, I've cried my tears away
Can't help but remember how you made me feel
You dressed my soul and made me whole, you made my life complete

It may be hard to believe
But girl you're the only one I need
It may be hard along the way
It's this feeling that I get when blue skies turn to gray

Of all we've said and done
Remains the memories of days when life was fun
But now when you are gone
I sit alone to watch the setting of the sun

Ångesten står mig närmst om kvällarna. Jag har inte tränat idag, eller igår. Håller nästan på att bli galen. Det finns andra där ute, andra som har tränat både idag och igår. Men jag tillhör inte en av dom. Jag har både ätit lite kyckling till lunch och fil till middag. Men har inte tränat alls idag, ingenting. Och nu har gymmet stängt, och dom ynka 12 graderna utanför fönstret lär ta kål på mig. Men jag måste, jag måste ut. I rummet finns knappt någon luft, ingen luft som är skapt för mig iallafall.

Jag vill försvinna, jag vill tyna bort. Hellre på utsidan än på insidan, där vill jag må bra, där vill jag va som förut. Då allt va bra. Då jag vägde 6 kilo mer, men ändå var jag lycklig. När 10 kilo till är borta, då är jag lycklig. Då kan jag faktiskt skita i allt dethär. Och må bra igen, det är där gräset är grönare.

Jag är en levande mumie. Går runt och drygar mot allt och alla. Men vafan ska jag göra? Jag har inte den blekaste aning om vad faan som gör att det hela får ett slut. Eller nej, hur det hela får ett bra slut. Då jag faktiskt hittar tillbaks till den jag var. Ingen, absolut ingen tycker om den jag är nu. Och att dom har tyckt om den jag va gör det bara svårare, för då gör jag bara andra besvikna. När dom ser att jag är förändrad, att den jag va inte finns kvar.

Finns det inte någon i hela världen som vet vad jag ska göra? Vad jag KAN göra, och vad jag borde göra?

Ush. Jag finns inte, jag är bortglömd. Jag räknas inte längre, jag står kvar när alla går. Jag är en tragisk varelse, som bara förstör. Sårar dom jag bryr mig om. "Tyvvär tror jag inte att du hittar det, det har vart borta så länge nu. Det är bara att hoppas att någon blev lycklig och hittade det." I meningen jag precis fick höra är "det" en sak. Varför känns det som att det är någonting helt annat?

Igentligen skulle det inte spela någon roll vad jag gjorde nu. Alla i huset somnar väll snart, och kvällens besök har packat väskan och gått. Igentligen spelar det ingen roll om jag vaknar imorgon bitti. Det är bara ännu en dag att ta sig genom. I sånna här tillfällen är jag kapabel till att göra riktigt idiotiska saker. Men... Vem bryr sej?