facereality

Jag är trasig, en stor del av mig finns inte kvar. Jag går sönder innombords och jag tynar bort totalt. 
Allt som finns kvar är det yttre, om ens de... Jag är inlåst i mig själv och nyckeln är borta. 
Det finns ingen som vill ha av det som finns kvar. Förut va jag cheeseburgaren, nu är jag bara gurkan.
Det är klart jag fattar hur det e. Min omgivning vill inte ha med mig och göra, dom vill ha den jag va.

Now I'm broken, and I'm faded. I'm half the man I thought I would be. But you can have
what's left of me. I've been dying inside little by little. Nowhere to go, I'm goin outta my mind.
An endless circle, runnin from myself until You gave me a reason for standing still 

Jag har bestämt mej. Bloggen ska få veta allt som bara jag hållt inom mej dom senaste månaderna. Från att gå med allt i huvet, inte ens en dagbok gömd under sängen med lås på har fått veta detta. Jag är allderless för sliten för att orka låta detta tära på insidan också.

Det började i våras... Att förlora en bästavän är aldrig lätt, men det är precis vad jag gjorde. Min inställning till livet har alltid vart att det är mat, vatten och ett fåtal personer man behöver för att överleva. Jag förlorade min äldsta. Det var då jag slutade äta. Mat, vatten och ett fåtal personer. Jag förlorade en av dom tre sakerna, och jag levde fortfarande. Insidan var redan död, och medans dagarna gick märkte jag hur jag klarade mej utan två av dom tre fenomenen.

Under den första veckan gick jag ner hela sex kilo. Utan familj och vänner hade det nog fortsatt neråt. Alla uppmuntraden till att äta, gärna jättemycket. Och att jag inte var hungrig fanns inte, jag blev i princip tvingad till att äta. Tanken var ju väl, men att proppa i mej godis var ju kanske inte direkt det smartaste. Kommer det ena kommer det andra som man brukar säga. Helt plötsligt innebor också vardagen att hänga över toalettstolen. Att gå hem direkt efter skolan för att "hämta nånting" eller "gå ut med hunden" bara för att stå där på huk med tårarna rinnandes.

Allt blev till rutiner. Rutiner som är förj*drans svåra att bli av med...

Bara jag som en gång i tiden var så sjukt trött på alla ideal som tidningar, internet, reklamer osv ger ut till världen? Till unga tjejer, till unga tjejer som jag såg som drabbade offer för enligt mej såkallade "ideal industrin". Pengar rullar in till dom som berättar hur man "ska" se ut. Eller hur man går till väga för att alla ska se likadana ut. Ungefär som att någon där ute ligger bakom allt detta, och vill skapa en armé av barbiedockor. Fast utan höfter då, tjejer "ska" ju knappt ha höfter idag.

Jag är en av dom. Jag tillhör bunten som drabbats, jag finns i kategorin "offer för ett sjukt ideal". Jag spenderar stora delar av barnbidraget till att läsa varenda liten artickel om hur man får den perfekta kroppen. Jag betalar pengar för att gå på gymmet jämt och ständigt. Och det är nog först nu det har slagit mej... Det är lätt att blunda för det, men verkligheten hinner ikapp, och det är kanske därför jag starta bloggen. Och helt klart därför den heter "facereality".

I den här bloggen får ni följa mitt andra jag. En person som ingen än så länge känner. Vem vet, ni kanske blir dom första? För jag kan lova er att varenda tanke som tänks hamnar på just detta ställe. I arkivet på en dagbok utan lås.